cookiedoughplanet

sakta men säkert börjar jag bli mig själv igen. fortfarande när jag ser dig känns det som om jag flyger upp ur kroppen och tittar ner på mig själv, ynklig och en smula patetisk. och magen vänder sig. men det går. om jag vill. tror jag ska satsa, visa att jag faktiskt inte är oviktig. för det är jag inte. kanske.
anyways, snart ska jag fara till dansen och det är så SKÖNT att börja träna igen! jag menar, lov i all ära, men träning är något jag behöver. det är något jag är van vid, och vill fortsätta med. plus att jag under lovet nästan kom ner i höger spagat (mitt hemska, otränade ben..)! happi.